Har varit ute på en lååång promenad och lunch med en barndomsvän vilket fick mig att tänka på hur vår vänskap utvecklats genom åren. Vi har känt varandra sen vi var ca 5-6 år och vi gjorde allt ihop när vi var små. Vi hade alltid party ihop (kalas var för töntar!), vi kom på olika hemliga klubbar (bland annat detektivklubben och SPOTTEN) och vi hittade fågelägg som vi ruvade på för att "föda fram" fågelungar. När vi bråkade gick det vilt till och vid ett tillfälle retade jag upp henne så mycket att hon hotade att ta fram en kniv.(!) Galna saker som bara barn hittar på. Hennes familj var som min familj. När jag gick hem till hennes familj ringde jag aldrig på dörren. Jag kände mig som hemma och gick rakt in.
När vi blev äldre kände vi nog att vi var ganska olika. Vi började hänga på olika håll, umgås med olika vänner och hitta våra egna intressen. Men vi träffades fortfarande då och då och höll kontakten.
Efter skolan åkte jag ut på mina äventyr och hon hade sitt. Jag var dålig på att hålla kontakten när jag är borta, men eftersom vi känt varandra så länge så visste jag att det var lungt.
Nu i "vuxen" ålder har vi hittat tillbaka till varann. Det känns tryggt att ha någon som känner till hela ens bakgrund, hur (rent ut sagt) djävlig man kunde vara som liten och vilka misstag man begått. Vi har upptäckt att vi är likare än vi tror. Och det är roligt. Jag är tacksam för vår vänskap.
"En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa."
- William Shakespeare (1564-1616)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar